Will the real Martin Luther please stand up?

The quarrelsome monk, the turbulent priest, the preacher of Christ crucified, the prophet of Grace, the rediscoverer of the true Gospel? The arch-heretic, the jew-hater, the pet of the princes, the lackey of the bourgeois? The fat doctor, the tender pastor, the grieving father, the mischevious husband?

The many faces of Martin Luther flash by in torrents as I travel through his homelands of Saxony. Soon his image becomes a commodity amongst others, as I browse among the tacky souvenirs of the holy places of the Reformation. But still the last words he wrote down before his death echoes in my mind.

We are beggars, this is true.

Maybe the only important thing to remember about Martin Luther is that he was a sinner, and it was as a sinner that he preached and taught and counseled and argued. As a sinner and a beggar he really has nothing to give us. At least, he has nothing to give us which did not already come from the Lord. Maybe that is more precious than the image we have of him. Maybe that is more precious than all other things as well.

Sanningen med stort S.

Simon Petrus frågade: ”Vart går du, herre?” Jesus svarade: ”Dit jag går kan du inte följa mig nu, men längre fram skall du följa mig.” Petrus sade: ”Herre, varför kan jag inte följa dig nu? Jag skall ge mitt liv för dig.” Då sade Jesus: ”Du skall ge ditt liv för mig? Sannerligen, jag säger dig: tuppen skall inte gala förrän du tre gånger har förnekat mig.”

”Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig. I min faders hus finns många rum. Skulle jag annars säga att jag går bort för att bereda plats för er? Och om jag nu går bort och bereder plats för er, så skall jag komma tillbaka och hämta er till mig, för att också ni skall vara där jag är. Och vägen dit jag går, den känner ni.” Tomas sade: ”Herre, vi vet inte vart du går. Hur kan vi då känna vägen?” Jesus svarade: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. Om ni har lärt känna mig skall ni också lära känna min fader. Ni känner honom redan nu och ni har sett honom.”

Jag tror vi måste börja med Petrus. Det här är berättelsen so far. Petrus ser sig själv som Jesus närmaste lärjunge. Han är en trogen lärjunge, en god och stark lärjunge och på många sätt och vis en god förebild för oss. Han har gett upp allt för att följa Jesus, sitt jobb, sin familj, sin plats i samhället och han följer Mästaren vart han än går.

Men sen kommer den kvällen då Jesus börjar tala om död och lidande och förföljelse och förräderi, det är kvällen innan Jesus dör och han säger till sina lärjungar ”Dit jag går, kan ni inte följa mig” och Petrus, han säger ”Men Herre, varför skulle jag inte kunna följa dig nu? Jag är ju beredd att ge mitt liv för dig!”. Då sade Jesus: ”Skall du ge ditt liv för mig? Sannerligen, jag säger dig: tuppen skall inte gala förrän du tre gånger har förnekat mig”.

Jesus ger Petrus en verbal smäll på käften, och utmanar hela Petrus självbild som trofast, lojal och hängiven. Men Jesus hade rätt, och Petrus självbild var en delvis en falsk självbild. När det verkligen gällde så stämde inte Petrus stolta självbild som lojal och trofast, inte i det yttersta.

Jesus är inte den som är rädd för att utmana falska självbilder och uppblåsta egon. Han är inte den som bullshittar, och låtsas som allting är bra när det faktiskt inte är bra. Och vet du vad, han stannar inte bara vid Petrus, utan han utmanar både dig och mig.

Hur många gångar har vi inte bedragit oss själva för att undvika obekvämligheter? Hur många gånger har vi inte använt lögner och halvsanningar för att rättfärdiggöra vårt eget handlande och våra egna självbilder? Som till exempel när vi kallar vår fåfänga för att ”ta hand om sig själv” eller när vi kallar vår oförskämdhet för ärlighet, eller när vi kallar vår cynicism för realism, eller vårt dåliga självförtroende för ödmjukhet. Nu är det kanske jag själv som är cynisk, men ibland känns det som om människors (och min egen) förmåga till självbedrägelse är oändlig. Men från allt detta finns det en befrielse.

För Jesus har sagt att ”sanningen skall göra oss fria”. Inte artighet, inte trevnad och inte ens kärlek, utan det är sanningen som skall göra oss fria. Sanningen var inte trevlig för Petrus, den var till och med fruktansvärd, och jag tror heller inte att sanningen om våra liv och vår värld är bekväm och lättsmält. Men vi behöver den sanningen lika mycket som vi behöver vårt nästa andetag.

Vi behöver sanningen. Sanningen att hur vi än har ansträngt oss så misslyckas vi med att leva ens enligt våra egna värderingar. Sanningen att vi kristna alldeles för ofta vänder oss bort från Gud för att jaga efter tomma löften. Sanningen att det finns delar av mig som är trasiga och jag kan för allt i världen inte komma på hur jag skall laga dem på egen hand.

Sanningens ljus är det enda som kan skingra dunklet som finns i världen och som finns i oss, för Gud sysslar helt enkelt inte med falskhet och halvsanningar. För, som det står i 1 Johannesbrevet: ”Om vi säger att vi är utan synd bedrar vi oss själva, och sanningen finns inte i oss.”

Därför älskar jag syndabekännelsen, för det är en övning i en obekväm sanning. Vi över oss inte i att leva rätt, för det är riktigt svårt, men vi över oss i att leva sant mot oss själva och mot Gud. Vi erkänner både att vi har styrkor och svagheter, och framför allt att vi verkligen behöver Gud för kunna se skillnad på dem. Därför har vi alltid vår syndabekännelse innan evangeliet, för att vi ska kunna öva oss i att leva sant, och därmed också kunna öppna oss för den gudomliga sanningens ljus som finns i evangeliet och i nattvarden.

Och, ja, mötet med Sanningen med stort S kan vara så svårt så att det känns som om man blir krossad av det. Men när vi blir krossade av den gudomliga sanningen så plockar den ihop oss till en verkligare och framför allt friare människa. Och det är det som evangeliet gör med oss, och bara evangeliet kan göra det med oss.

För direkt efter Jesu stora käftssmäll som gör Petrus förtvivlad, så säger han ”Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig... Jag är Sanningen. Jag är Vägen, och jag är Livet.”.

Jesu sista ord till Petrus, blir inte ”Du skall förråda mig”, utan Jesu sista ord till Petrus är ”känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig.”. Jesus tillåter inte att svek och besvikelse får sista ordet. Och på den tredje dagen då han uppstår, så visar han att han inte ens tillåter att döden får det sista ordet. Vi tillhör varken sveket eller döden, vi tillhör Kristus, vi tillhör Vägen, Sanningen och Livet.

Why do we worship?

We don't worship to make God happy, we worship because we feel the need to do so, and because we've been drawn into the community of God. The community of God is a good place to be, and that's why we worship and pray and praise, it's not a thing done on rote in order to satisfy God's demands, it's what we do as a reaction to God's love for us.

Everyone worships something, even those who say they don't believe in anything, and that something can be more or less worthy of our worship. In this case, I mean worship in the sense of putting our trust in something, and letting that something have power over us. In that sense, many of us worship status and prestige. We worship other people, even those who couldn't care less about our well-being. We worship the amassing of wealth for wealth's sake and we worship beauty no matter how superficial it may be. We worship our desires no matter how base or destructive. We worship our accomplishments, our own talents and our own intellect and skill. Sometimes we even worship our own flaws, our self-doubt and resentment of others.  All these things are created things and are unworthy of our worship, yet we worship them anyway. These things have a name: idols.

So my question to you is, why do we put our trust in these things, and let them have power over us? They don't deserve it, and they don't help us with anything. Shouldn't we, as Christians, strive towards putting our trust in the One and Ultimate, who holds the entire world in his hands? He created us and his very being is a liberating love that shatters the insidious power that the modern idols have over us. That is someone who is worthy of our trust. That is someone who we should let have power over us, because the power is his, and the glory.

Axis mundi.

O Cross, pillar of creation, where can I go from your Spirit? Where can I flee from your sight?  How far is enough to escape your shadow? Wherever I turn, your dark shape is outlined against the heavens. You loom over all that lives, and you are justly feared. The underworld shudders under your weight, and the earth writhes in your wondrous and terrible presence. The peoples of the earth throng in their nakedness before you, swarming in exaltation and desperation. O Cross, monument of Truth, you who carried that immense burden of the Truth-in-flesh, before He slipped from your branches to walk among us. You are His challenge, His calling to all sinnersaints. I have yet to find leave from these Christ-haunted hills, where His shadowy figure flits from tree to tree, felt but unseen. Where can I go from your Spirit? Where can I flee from your sight?

Heaven is not a V.I.P club.

If good behavior is the way to salvation, then neither you nor me will ever set our foot in the Kingdom. Perhaps Gandhi... Oh, no wait, he also had what we would call racist opinions, and for most of his life thought that intermarriage between different Hindu castes hindered spiritual developement. I guess he's out then. How about Mother Theresa? Well, turns out she mismanaged the ecomony of her charity and gave most of it away rather than invest it in the hospitals of her religious order. Off with her too.

I'm sure you understand what I'm getting at. If we are saved through good works, then heaven will be pretty empty, because this being good thing? It's pretty hard. Being good is not about being a decent chap, it's about something far more radical. It's about loving God with all your heart and loving your fellow man as you love yourself. If being good is the standard which we are measured to, then we will surely fail. Except perhaps some of the saintliest saints, while us poor ordinary schlubs would continue to be damned.

But that's the thing, God didn't slip into skin and become one with humanity through Jesus Christ to create a V.I.P. club of salvation for the saints. No, he came to create a community for the lost, the average and the non-special, for the sinner, for those who try but fail, for the fool, for us. He came to forgive sins, not to create saints. And thank God for that. Thank God that he doesn't measure us up like a salesman and then discards us like broken goods whenever we don't measure up to the high standards of virtue.

Livets Bröd

I min vardag, så träffar jag nästan bara människor som liknar mig. Jag är student, och jag träffar nästan bara studenter. På min fritid träffar jag nästan bara människor i min egen ålder. Mina kompisar är människor som jag delar intressen och åsikter med. Men tack gode Gud för kyrkan. Här har jag fått många vänner som inte är som jag, som är en annan ålder, har andra politiska eller religiösa åsikter än jag eller har en helt annan livssituation än jag.

Det finns få platser där man kan se så många olika människor bli så sammansvetsade som här. Man kan gå in här en torsdag så kommer man se en härlig syn. Här sitter det en pensionär mitt emot en student, och där en människa som är hemlös mitt emot en överläkare som just gått med i AA. Där sitter en pingstvän, en katolik och en lutheran och snackar om melodifestivalen, vid ett annat bord sitter två ateister och talar om Gud.

Vad har vi alla gemensamt egentligen, vi som samlas här? Väldigt lite, med världsligt mått mätt. Vår gemenskap handlar kanske mindre om vilka vi är, och mer om vad vi samlas kring. Och det är det som evangeliet i dag handlar om.

Människorna som det berättas om i evangeliet idag är väldigt lika oss, de är människor med behov. Människor som hungrar och törstar. Det berättas om att folket som varit med om brödundret, då de känner hur hungern åter börja gnaga i deras magar och deras själar och de söker efter Jesus, som utförde undret med hopp om att han skulle utföra det igen. Men det gör han inte, och han utvidgar sin målsättning till något långt mycket större än att vara en brödautomat. Han kan ge dem ett himmelskt bröd, ett bröd som ger hela världen liv, evigt liv. Folket svarar, på det sätt som vi svarar och alla människor svarar när vi vill ha något: Herre, ge oss det brödet. Jesus svarar: Jag är Livets Bröd, den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta.

Där har vi det. Det som förenar oss är inte vilka vi är, utan det vi samlas kring. Och vi samlas inte kring en from ideologi, eller en särskild sorts moral eller en politisk åsikt Nej, vi samlas kring ett bord. Ett bord och en helig måltid där vi kan ta emot livets bröd som ger världen liv. Det är Kristi kropp och Kristi blod som förenar oss och gör oss till kyrka.

Det är ett bord som välkomnar alla, och det är inte något som vi bara säger för att vara inklusiva, och artiga och trevliga. Utan när vi säger det så menar vi det. Tänk på dem som satt runt det första nattvardsbordet. Där satt Tomas Tvivlaren, Judas Förrädaren och Petrus Förnekaren. Om Jesus hade haft sunt förnuft hade han visat bort dem från sitt bord, men det gjorda han inte, och han fick betala det yttersta priset. Och så visade Gud att han hellre dör än visar oss bort från hans bord!

Och det handlar inte bara om att Gud välkomnar alla av oss, utan allt i oss. Gud välkomnar även det som vi inte vill lägga fram, den del av som vi helst vill glömma: den del som ljuger hela tiden, den del som föraktar människor, den del som snålar med pengar, den del som känner skam över sin sexualitet, den del som är rädd att förbli ensam, den del som bara är besvikelse och bitterhet. All de delar som vi vill att Jesus helst skall visa bort från sitt bord, dem välkomnar han till att smaka och se att Herren är god.

För det är här, till det här bordet, som du kan ta med de allra trasigaste delarna av ditt liv. Här kan du ta med de allra trasigaste delarna av vår värld. Här kan du ta med de allra trasigaste delarna av dig själv. Och du får ta emot, utan betalning och utan motprestation Kristi lika trasiga kropp.

För Kristi kropp är en nedbruten kropp. Kristi kropp är en sårad kropp. Men det är den som vi finner det eviga livet. För han tar på sig all vår synd och all vår brist, i utbyte mot sin innersta, heliga välsignelse. Ännu en gång får vi nåden att bli ett tecken för helande och försoning i en värld som alltför ofta lyckas i att driva oss ifrån varandra.

Låt oss upplyfta våra hjärtan till Gud, och lyssna till det heliga evangeliet.

Ash Wednesday

Lent is about realizing that all the vanities we think we need shall pass away "like rain on the mountains. Like wind in the meadow." Lent is about continuing our daily repentance and rebirth into a new creation in Christ. Lent is about renouncing attractive but empty promises. Lent is about uprooting whatever we mistakenly put in God's place in our lives. Lent is about keeping the silence that allows us the hear the quiet truths that God whispers to us. Lent is about willingly entering our desolate places, and plainly see the demons that dwell therein. Lent is about living in the shadow of the Cross that changes everything. Lent is about taking a moment of contemplation of the sacred mysteries. Lent is about acknowledging the want and longings that we might not dare admit otherwise. 

We are from dust and to dust we shall return. Jesus is our hope.