Heaven is not a V.I.P club.

If good behavior is the way to salvation, then neither you nor me will ever set our foot in the Kingdom. Perhaps Gandhi... Oh, no wait, he also had what we would call racist opinions, and for most of his life thought that intermarriage between different Hindu castes hindered spiritual developement. I guess he's out then. How about Mother Theresa? Well, turns out she mismanaged the ecomony of her charity and gave most of it away rather than invest it in the hospitals of her religious order. Off with her too.

I'm sure you understand what I'm getting at. If we are saved through good works, then heaven will be pretty empty, because this being good thing? It's pretty hard. Being good is not about being a decent chap, it's about something far more radical. It's about loving God with all your heart and loving your fellow man as you love yourself. If being good is the standard which we are measured to, then we will surely fail. Except perhaps some of the saintliest saints, while us poor ordinary schlubs would continue to be damned.

But that's the thing, God didn't slip into skin and become one with humanity through Jesus Christ to create a V.I.P. club of salvation for the saints. No, he came to create a community for the lost, the average and the non-special, for the sinner, for those who try but fail, for the fool, for us. He came to forgive sins, not to create saints. And thank God for that. Thank God that he doesn't measure us up like a salesman and then discards us like broken goods whenever we don't measure up to the high standards of virtue.

Livets Bröd

I min vardag, så träffar jag nästan bara människor som liknar mig. Jag är student, och jag träffar nästan bara studenter. På min fritid träffar jag nästan bara människor i min egen ålder. Mina kompisar är människor som jag delar intressen och åsikter med. Men tack gode Gud för kyrkan. Här har jag fått många vänner som inte är som jag, som är en annan ålder, har andra politiska eller religiösa åsikter än jag eller har en helt annan livssituation än jag.

Det finns få platser där man kan se så många olika människor bli så sammansvetsade som här. Man kan gå in här en torsdag så kommer man se en härlig syn. Här sitter det en pensionär mitt emot en student, och där en människa som är hemlös mitt emot en överläkare som just gått med i AA. Där sitter en pingstvän, en katolik och en lutheran och snackar om melodifestivalen, vid ett annat bord sitter två ateister och talar om Gud.

Vad har vi alla gemensamt egentligen, vi som samlas här? Väldigt lite, med världsligt mått mätt. Vår gemenskap handlar kanske mindre om vilka vi är, och mer om vad vi samlas kring. Och det är det som evangeliet i dag handlar om.

Människorna som det berättas om i evangeliet idag är väldigt lika oss, de är människor med behov. Människor som hungrar och törstar. Det berättas om att folket som varit med om brödundret, då de känner hur hungern åter börja gnaga i deras magar och deras själar och de söker efter Jesus, som utförde undret med hopp om att han skulle utföra det igen. Men det gör han inte, och han utvidgar sin målsättning till något långt mycket större än att vara en brödautomat. Han kan ge dem ett himmelskt bröd, ett bröd som ger hela världen liv, evigt liv. Folket svarar, på det sätt som vi svarar och alla människor svarar när vi vill ha något: Herre, ge oss det brödet. Jesus svarar: Jag är Livets Bröd, den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta.

Där har vi det. Det som förenar oss är inte vilka vi är, utan det vi samlas kring. Och vi samlas inte kring en from ideologi, eller en särskild sorts moral eller en politisk åsikt Nej, vi samlas kring ett bord. Ett bord och en helig måltid där vi kan ta emot livets bröd som ger världen liv. Det är Kristi kropp och Kristi blod som förenar oss och gör oss till kyrka.

Det är ett bord som välkomnar alla, och det är inte något som vi bara säger för att vara inklusiva, och artiga och trevliga. Utan när vi säger det så menar vi det. Tänk på dem som satt runt det första nattvardsbordet. Där satt Tomas Tvivlaren, Judas Förrädaren och Petrus Förnekaren. Om Jesus hade haft sunt förnuft hade han visat bort dem från sitt bord, men det gjorda han inte, och han fick betala det yttersta priset. Och så visade Gud att han hellre dör än visar oss bort från hans bord!

Och det handlar inte bara om att Gud välkomnar alla av oss, utan allt i oss. Gud välkomnar även det som vi inte vill lägga fram, den del av som vi helst vill glömma: den del som ljuger hela tiden, den del som föraktar människor, den del som snålar med pengar, den del som känner skam över sin sexualitet, den del som är rädd att förbli ensam, den del som bara är besvikelse och bitterhet. All de delar som vi vill att Jesus helst skall visa bort från sitt bord, dem välkomnar han till att smaka och se att Herren är god.

För det är här, till det här bordet, som du kan ta med de allra trasigaste delarna av ditt liv. Här kan du ta med de allra trasigaste delarna av vår värld. Här kan du ta med de allra trasigaste delarna av dig själv. Och du får ta emot, utan betalning och utan motprestation Kristi lika trasiga kropp.

För Kristi kropp är en nedbruten kropp. Kristi kropp är en sårad kropp. Men det är den som vi finner det eviga livet. För han tar på sig all vår synd och all vår brist, i utbyte mot sin innersta, heliga välsignelse. Ännu en gång får vi nåden att bli ett tecken för helande och försoning i en värld som alltför ofta lyckas i att driva oss ifrån varandra.

Låt oss upplyfta våra hjärtan till Gud, och lyssna till det heliga evangeliet.