In defence of the doctrine of original sin.

Even when I was not a Christian, the idea of original sin appealed to me. It just took a quick look into my own heart to realise that, yeah, it's kind of dark in there. And when saint Paul says that all have sinned and fallen short of the glory of God all I could do was to nod in grim agreement.

When Jesus came, as God who walked among us, he didn't came to make us comfortable. Sure, he came to comfort us, but not to make us comfortable. He came to say the truth, to be the Truth. And part of that truth is our own vulnerability and, yes, our sin.

Original sin does not mean that a bloke did something wrong thousands of years ago, and that we've somehow inherited that "wrongness". Adam and Eve, the first sinners (and the first saints) represent the entirety of humanity, and in many ways the creation story explains the present more than it explains the past.

I think that many of us believe that sin is the opposite of virtue, but I'm not entirely sure that is true. Sin is the opposite of freedom. Original sin posits that we are not completely free people. In many ways we are captives of our situations. When we are born we are born into patterns and contexts, some of which are loving and just, some of which are violent and hateful. As I am born I immediately become a participant in these patterns of violence, hate or indifference.  I did not choose it. I definately don't want it, but no matter how I try I can not isolate myself from my surroundings or my relationships. I am a captive of a fallen reality.

Think for example, of a palestinian baby boy born in the Gaza strip. He is born into a pattern of conflict and anger which he has little control over, and he will probably be marked by these patterns of conflict his entire life. He did not choose it, yet he is trapped by it.

People are not islands that float in a void. People are inherntly part of a world that is good and beautiful, but also fallen and sinful. We are also part of relationships to other people, that far too often are broken and destroyed. As a component, and as a participator in this fallen creation, so am I too a fallen creation. So, acknowledging sin means acknowledging ones involvement, ones one-ness with the world. When we in the Church confess our sins, we are asking God to free us from these chains that bind us. These chains that hinder us to be our true selves, a perfect and beautiful image of God.

So, how can you deny sin, something all of us have experienced? How can you deny the patterns of loneliness, addiction, opression, violence, physical and psychological abuse that have marked us all in some fashion? Our collective experience of horror and suffering shows that there is something deeply wrong with our existance. To deny original sin, is to deny a crucial and fundamental part of the human condition. And doing so is frighteningly inhumane.

I believe in organised religion.

Some people say they are not really into organised religion. Or that people follow organised religion not out of piety but for the sense of community. Or that organised religion in general is corrupt and not genuine spirituality.

Well, I think that's terribly harsh.

When it comes to Christianity I think that it's very hard to be a Christian by yourself. Only in relationships to others and to our creation can we really know who we are, and if we are Christians then that has less to do with what dogma we choose to ascribe to and more to do with that we belong to Christ. Some say that people belong to organised religion for the community side of it as if that was a weakness. It's not. It's a strength, and only makes it more beautiful. After all, Jesus did not come in order to make us into perfect little individual saints, but to forge a community, a community where we are simultaneously sinners and saints. And I think it is only in this community that we can really see what Christianity is about, when we together tell the crazy beautiful stories about God to each other, and when we share a simple meal of bread and wine. 

Because as I look around my own parish I see families with young children, proper old ladies, old men with suits and ties, homeless persons, professors and doctors, punk rockers and preps, and I have a really hard time seeing what they all have in common. I would never choose to be in community with many of these people, but like a miracle we have been called by God to be his chosen community. And together we are that broken and blessed body of Christ that has been given to the world to be the sustenance of all. 

And I guess that's why I believe in organised religion, and that's why I believe in the Church. What we do together, as participators in a sacred tradition, has far more integrity than what I could have done by myself. By myself I can not heal the wounds of this world, and I can't even heal my own wounds. But when we gather together to become one body in Christ, then, at least for a moment, we are a sign of healing and community in a fallen world that far too often succeeds in driving us apart.

Andlig klarsyn

15Akta er för de falska profeterna, som kommer till er förklädda till får men i sitt inre är rovlystna vargar. 16På deras frukt skall ni känna igen dem. Plockar man kanske druvor på törnen eller fikon på tistlar? 17Så bär varje gott träd bra frukt, men ett uselt träd bär dålig frukt. 18Ett gott träd kan inte bära dålig frukt, inte heller kan ett uselt träd bära bra frukt. 19Varje träd som inte bär bra frukt huggs ner och kastas i elden. 20På deras frukt skall ni alltså känna igen dem.
21Inte alla som säger ’Herre, herre’ till mig skall komma in i himmelriket, utan bara de som gör min himmelske faders vilja. Matteus 7:15-21

Jesus bildspråk i söndagens evangelietext är inte särskilt hjälpsamt, eller hur? Hans poetiska bilder är ju inte särskilt konkreta. Vad som hade varit hjälpsamt är om Jesus gick efter det snärtiga format som används i damtidningar som t.ex Cosmopolitan, "12 sätt att känna igen en falsk profet!" eller "7 sorters andliga frukter och hur man odlar dem!", "6 knep som avslöjar om din pojkvän är ett uselt träd!", "Testa dig själv! Hur sann är du?". Om vi hade fått enkla listor med kännetecken, helst illustrerade och med stödjande statistik, så hade det varit mycket lättare, och betydligt mer användbart än det som Jesus ger oss nu. För jag tycker fortfarande att det är lika dunkelt med att skilja mellan falska och sanna profeter nu, som det var innan jag visste om den här bibelberättelsen. För guess what? Jag hittade ingen bibelavkodare i mitt flingpaket imorse, och det finns ingen lätt nyckel som låser upp betydelsen av allt det som Jesus säger.
Så Jesu avsikt är ganska dunkel. Är det verkligen att förvandla oss till de bästa vaktposterna, som lätt kan se vem av oss som är bra eller usel, sann eller falsk? För om det var så, då måste jag erkänna att jag själv ligger ganska uselt till.För det första jag tänkte på när jag läste den här evangelietexten var om jag själv var en sann eller falsk profet, ett gott eller ont träd. Jag började tänka på det som jag ansåg var mina frukter, och om de var bra eller dåliga, och om min förkunnelse i dagens gudstjänst var sann eller falsk. Jesus är ju så hård i den här texten, och jag vill ju så gärna vara ett gott träd. Ett ståtligt träd som bär många vackra frukter, till Guds ära. Fromt, va?
Njae, jag är inte helt hundra på om det är fromt att tänka så. För om vi börjar utvärdera oss själva, så börjar vi också snart att utvärdera våra medmänniskor. Han där, är han verkligen ett gott träd? Han både super och svär! Och hon där, en mer grälsjuk kyrkoherde har jag aldrig träffat. Hon kan omöjligen vara en sann profet!

Det låter ju, ärligt talat, som ett rent helvete! Dagens text är farlig, för det är så oerhört lätt att man läser den och sen börjar fokusera på sig själv. Och det som händer då, är att antingen blir man nedslagen och ångestfylld. Jag är ett uselt träd, jag bär ingen god frukt, jag tillhör inte Guds rike. Eller, så blir man stolt och självgod, och börjar upphöja sig själv genom att utvärdera och underkänna andra. Men det är ju just det som är grejjen. Guds rike handlar inte bara om mig. Det handlar inte bara om dig.
För vem är det som ansvarar för trädgården? Är det trädet, eller är det trädgårdsmästaren? Så använd inte Jesus som en ursäkt till att utvärdera varandra, utan lyssna också på det han säger i Joh "Bli kvar i mig, så blir jag kvar i er. Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv om den inte sitter kvar i vinstocken, kan inte heller ni göra det om ni inte är kvar i mig" (Joh 15:4). Kristus kom inte för att beordra oss att syna varandra och andra, utan att befria oss från det. Befria oss från vår vilja att alltid mäta och bli mätta. Befria oss från vår vilja att jämföra det bästa i oss själva med det sämsta i andra. Befria oss från idén att man måste göra stordåd om man skall få vara Guds barn. Nej, det enda som behövs är att vara kvar i Kristus. Att vara del av hans kropp som är Kyrkan. Att samlas kring det här bordet, återigen få berätta Guds berättelser och dela en måltid tillsammans. Det är alldagligt. Det är enkelt. Och det räcker, ändå in i himmelriket.