Kyrka utan väggar

Kolla in den här facebookgruppen:   http://www.facebook.com/groups/281334775285502/

Jag har genom grubblerier och snåriga tankegångar kommit fram till något som jag gärna skulle vilja prova. Detta är ett förslag på ett sätt att missionera i vår tid.

FÖRSLAGET

Att starta och bygga upp en gudstjänstgemenskap som varannan vecka firar friluftsgudstjänster på allmänna platser i Uppsala stad och som kan följa följande principer:

• Vi firar gudstjänst med syftet att evangelisera och missionera på ett konkret sätt i vårt lokala samhälle.
• Gudstjänstens liturgi är den främste förkunnaren.
• Liturgin utformar vi tillsammans enligt principer av radikalt egenskapande i dialog med kyrkans tradition. Liturgin formas också som ett redskap för mission.
• Vi gör detta med stor medvetenhet om vilka vi gudstjänstfirare är och vilken kultur vi är en del av. Vi vill fira gudstjänst med våra egna ord och vår egen kultur utan att anamma ett särskilt ”kyrkspråk” eller ”kyrkkultur”.
• Vi organiserar oss informellt via sociala medier som facebook och personlig kontakt. 

TEOLOGIN BAKOM FÖRSLAGET (alt. En massa knasiga tankar)

Ni är världens ljus. Inte kan en stad döljas, som ligger på ett berg. Inte heller tänder man ett ljus och sätter det under skäppan, utan man sätter det på ljushållaren, så att det lyser för alla i huset. (Matt 5:13-15)

Du dukar ett bord för mig i mina fienders åsyn. Du smörjer mitt huvud med olja och fyller min bägare till bredden. (Ps. 23:5)

Kristendomen är en universell religion. Under en lång tid var kristendomen nästan synonymt med europeisk/nordamerikansk kultur, men under den senmoderna tiden så har kristendomen explosionsartat växt över hela världen. I mötet med olika kulturer så har kristendomen genomgått förnyelse. Missionärer i alla tider har förstått att ifall man missionerar i en östasiatisk kultur, så kan man inte skapa germanska lärjungar till Kristus, utan östasiatiska lärjungar till Kristus. Likadant kan inte Svenska kyrkan förvänta sig att vi kan skapa moderna (läs: modernistiska) lärjungar till Kristus i en postkristen och postmodern kultur. Jag vill här ge förslag på vad den postkristna och postmoderna kulturen innebär:

För det första så är inte den postkristna och postmoderna kulturen en ateistisk kultur utan gudar, utan det är en sorts hednisk kultur med falska gudar. Människor upphör inte att vara kristna för att de slutar tillbe Gud, utan för att de börjar tillbe falska gudar, såsom självförverkligande, konsumism, politiska ideologier etc. Detta är hämtat från missionsteologen Leslie Newbigin.

För det andra så sker det ett flertal paradigmskiften, där modernismens synsätt ersätts av andra i det allmänna livet. Dessa skiften består av:

• att organiserade och institutionella sociala gemenskapers roll i samhället minskar, och sociala gemenskaper som bygger på personliga relationer får ökad roll i en ”network culture”. Ett sympton till detta är att institutionella kyrkor internationellt sett upplever minskad tillhörighet, medan kyrkor som bygger på frivilliga sammanslutningar, som pentekostala kyrkor, upplever explosionsartad internationell tillväxt.
• att upplysningstidens rationalism ersätts av upplevelser som grund för världsåskådningar. Tron på förnuftet och objektiva argument blir mindre viktiga för vår världssyn och självförståelse medan sinnliga upplevelser blir mer viktiga. Den högkyrkliga rörelsens stora genombrott i senmodern tid och den fortfarande pågående nattvardsväckelsen är ett tecken på detta.

Precis såsom kristendomens mission inkulturerades i den kinesiska kulturen, så bör kristendomens mission inkultureras i den postkristna och postmoderna kulturen. I USA församlingar som formats på gräsrotsnivån medveten försökt bygga en kristen gemenskap som medvetet arbetar med att vara kristna på ett postmodernt sätt (Lästips: Emerging Churches: Creating Christian Communities in Postmodern Cultures av Eddie Gibbs). Finns det en möjlighet att göra detta inom ramen av en institutionell kyrka som Svenska kyrkan? Vad händer ifall vi anammar en missionsmodell som bygger på ett radikalt erkännande av en postmodern och postkristen kultur och vad det innebär?

En sådan missionsmodell är att se liturgi som profetisk dialog. Furst Vladimir av Kiev blev omvänd när han såg liturgin firas av bysantinska präster. Vad händer om man ser gudstjänsten i sig som en förkunnare? Kan det vara så att genom att konkret gestalta vår gemenskap i gudstjänst så gör vi Kristus synligare i vår omvärld än vad det mest sofistikerade gudsbevis kan? Genom att fira gudstjänst på allmän plats accepterar vi inte bara gudstjänstens centrala del i vårt liv, utan också Guds uppdrag att göra alla folk till lärjungar. Det finns många sätt att beskriva detta sätt att se på gudstjänsten. Vi gör Kristi kropp närvarande mitt i världen. Vi dukar till fest i och bland de mest osannolika ställen. Vi utöver vårt uppdrag som Guds rikes ambassadörer. Vi visar på en gemenskap som övergår gränser. Vi gör också detta på ett mycket konkret sätt. Likt en gammaltestamentlig profet blir gudstjänstens firande ett vittne inför de otroende folken om Guds verk och väsen. Då är vi en stad på ett berg, Guds stad som inte kan eller bör döljas. Detta är hämtat från liturgiteologen Gordon Lathrop.

I ljus av detta så är det bisarrt att anse att syftet med mission är att locka folk till en särskild byggnad vid ett särskilt klockslag och fira gudstjänst på ett särskilt sätt. I mötet med den postmoderna kulturen måste vår gemenskap bli mer flytande och mer synlig. Jag tror att ifall vi antar utmaningen som det sekulära samhället och den postkristna kulturen utgör, så kan vi med framgång vara kyrka utan väggar, både bildligt och bokstavligt, kan vi vara en evangeliserande kraft i vår stad där våra kroppar och personliga relationer blir byggstenarna för vår mission. Detta är ett förslag på hur man kan göra det.

FACEBOOK: http://www.facebook.com/groups/281334775285502/

Gibbs, Eddie. Emerging Churches: Creating Christian Communities in Postmodern Cultures.

Jenkins, Philip. The Next Christendom: The Coming of Global Christianity

Bevans, Stephen. Constants in Contexts: A Theology of Mission for Today

Why Lutheran?

There is only one true faith, and that is the Swedish branch of Evangelical-Lutheran Christianity as it is described in the unchanged Augsburg Confession of 1530 and ratified in the Synod of Uppsala in 1593. All who believe otherwise will rot in hell... Ok, maybe not.

Like all other Christians, the Lutheran tradition doesn't have a monopoly on truth, but is a vessel for pilgrims searching longingly for the New Jerusalem, and if we have a hope for salvation, that lies not in our precious sectarianism, but in Jesus only. However, I'd be lying if I didn't say that I cherish the Lutheran tradition and the gifts that we bring, and in this post I'll try to explain why.

I'll make this clear from the beginning: I love my church and I love Lutheranism, but the continous existance of Lutheranism today is not self-evident, as the reasons and conflicts that formed this tradition are no longer burning issues. Therefore I think that in order to say something about what sets Lutheranism apart (in a good way!) from other traditions I think we need to look past Martin Luther, the history of the Reformation, and the detail of Lutheran doctrine. All these are important in their own right, but you can easily find out about it on wikipedia. This is a more personal take on what it means to be a Lutheran.

Lutheranism for me means choosing to live a life of faith where there is room for ambiguity. A theology of the cross means automatically a theology of ambiguity. For when God revealed himself to us without holding back, it was in a shocking and disarming vulnerability. And we crucified him, because we could not bear the intense intimacy of a God who approaches us clad in vulnerability and suffering. Like Bishop Mark Hanson of the ELCA would say, that is the inherent paradox of the cross which marks our faith, and that choosing to stay with this puzzling and strange God that confronts our expectations means that we faithfully must live with ambiguity and paradox. It means to accept that Jesus is both God and man, that we are condemned by the Law and forgiven by the Gospel, that I am both saint and sinner, that this world is both good and fallen, that God judges us in order to free us, that I as a Christian is subservient to no one and at the same time subservient to all and that I must die in order to live. Just as Jesus lives and conquers through the paradox of the empty grave, so can I live with the paradoxes of faith and the ambiguity of existence.

Lutheranism is also a theology of questions. It means never settling of quick fixes and simple solutions when faced with the longing and hunger of a humanity starved of God. That there is nothing we can do to earn our way to paradise, and that there is nothing we can buy and nothing we can sacrifice that will earn us God's favor.  It means that while we may be unable to satisfy that hunger and overwhelmed by our pride or sense of inadequacy we can still ask the crucial question: "Where is that gracious God?" and accept no substitutes. In many ways, Lutheranism means engaging in frequent excercises of frustration and futility. But that's the kind of faith Lutheranism is, it's the kind of faith that makes you think that even "if the world goes to pieces tomorrow, we should still plant our apple trees today" (Martin Luther).