Social justice will not set us free.

I got a question about what I thought about the social gospel Christianity that this person is talking about. This is my response:

This man is preaching the Law, isn't he? He's preaching about commandments, conscience, and the responsibilities and obligations we have towards God and our fellow man. He's preaching God's demands of justice and holinesss. All that is good, and we should say yes to the call to "live the Kingdom" so to speak. And, yeah, all Christians should be doing that.

I'm not saying that the community represented by Shane Claiborne does this, but the danger with the social gospel is that it is far too often lacking the "gospel" part. It's just full of demands and "if-then". If I'm a a Christian then I must live a certain lifestyle. If I'm polite and kind enough, then I will deserve being loved. If I give away a certain percentage of my income to the poor, then I'll finally be Christ-like. If I eat ecological foods and reduce my carbon footprint, then I will be worthy to take up space on this planet. If I'm inclusive enough, then I will be free to call out others on their racism and homophobia. If we want the Kingdom of God, then we must work for it.

The road of the "if-then" is dangerous, and can far too easily lead to either prideful self-righteousness, or soul-crushing despair at our inability to attain the righteousness we think God desires. We need the other side of the coin. We need the Gospel, which says that our Christianness is not about our achievements, but about our belonging. Being a Christian is about belonging to Christ, and none of our sucesses is necessary for it, and none of our failures excludes it. Our Christianness, and our inheritance of the Kingdom of Heaven is a graceful gift by God, independent of works of the law. This truth will set us free like no social justice ever will.

Nyår och Gud som andlig skogshuggare.

6Och han gav dem denna liknelse: ”En man hade ett fikonträd i sin vingård, och han kom för att se om det fanns någon frukt på det men hittade ingen. 7Då sade han till sin trädgårdsmästare: ’I tre år har jag kommit och letat efter frukt på det här trädet utan att hitta någon. Hugg bort det! Varför skall det ta upp mark till ingen nytta?’ 8Han svarade: ’Herre, låt det stå kvar ett år till, så skall jag gräva runt det och gödsla. 9Kanske bär det frukt nästa år. Om inte, kan du hugga bort det.’” Lukas 13:6-9

Gott nytt år! I måndags firade många av oss att ett nytt år har påbörjat, 2013. Nyårsfirandet är en motsägelsefull högtid. Samtidigt som jag själv avfyrar raketer för att fira att jag har fått se ännu ett år i detta jordeliv, så avfyrar en syrisk ung man en raket med avsikt att döda. Samtidigt som jag skålar för ett gott nytt år, så står en fjortonåring och spyr upp den där champagne-skålen ensam i en trappuppgång. Det nya året börjar med ett glädjetjut, och ett ångestskri. Och, om de var så att de här utropen av glädje och ångest bara försvann ut i den tomma rymden, då tar berättelsen slut där. Men det gör den inte, för Gud hör oss. Gud hör oss.

Gud hör vår oro och våra förhoppningar, och han svarar med ord som förnyar än så mycket mer än vad ett nytt datum gör. Guds ord skär igenom nyårsglammet med sitt ”Se, jag gör allting nytt”!

I den bibeltext som lästes i kyrkorna på nyårsdagen, så får vi höra om hur Gud förnyar och förändrar. Vi hör att Gud renar och rensar. I bibeltexten så ger Jesus en liknelse om ett fikonträd som inte burit frukt på flera år, och mannen om äger trädet befaller sin trädgårdsmästare att hugga ner det. Trädgårdsmästaren svarar då att han skall låta gräva runt trädet och gödsla det, och om det inte bär frukt nästa år, ja då skall han hugga bort det.

Det är ovant för oss att höra av samme Gud som lämnar hela fårhjorden för att rädda det lilla bortsprungna lammet, att han också skall rensa bort och hugga ner. Jag tror att den här liknelsen visar att Gud inte lämnar oss oberörda, utan att Gud mycket väl kan slita, hugga ner, och rensa i oss lika väl som han kan bygga upp. För mig är det en tröst, att Gud hugger ner de träd inom mig som är fördärvade och inte ger någon frukt.

För trädet kan vara en bild för vårt inre liv. Att möta Gud är att låta sitt inre förändras till Guds avbild. Det är att låta sitt inre gödas av de välsignelser som Gud ger här, genom Ordet, och genom sakramenten. Det är att låta sitt inre ansas så att allt det som står i vägen för Gud och som tar Guds plats i våra liv huggs ner och tas bort. Gud hugger ner karriärismens träd och pengabegärets träd. Gud hugger ner självbekräftelsens träd och äregirighetens träd. Gud hugger ner självömkans träd, människoföraktets träd och rädslans träd. Gud hugger ner allt sådant som ljuger för dig, allt det som sätter villkor för ditt värde som människa. Allt det vill Gud hugga ner. För ”Se, jag gör allting nytt”.

Om det är något som jag har lärt mig genom att vara här på soppmässan, så är det att även den mest förbluffande förändring är möjlig. Det här är saker jag har hört från er under åren: ”Jag kan knappt tro att jag står på benen efter min sjukdom”. ”Jag kan knappt tro att jag blivit så glad i livet efter all skit jag varit med om”. ”Jag kan knappt tro att jag varit nykter så länge!”. ”Jag kan knappt tro att jag faktiskt har ett arbete nu”. Allt det har jag hört från bröder och systrar här, som upplevt Guds förbluffande och förändrande kraft i sina liv.

Och vet ni, kära vänner, vad all den här förbluffande förvandlingen kallas för något? Det kallas att vara Jesu Kristi lärjunge. Att höra Kristus till. Det kallas att leva av den tro som inte lämnar oss oberörda och likgiltiga, utan förvandlar död till liv, och tårar till jubel.