Sanningen med stort S.

Simon Petrus frågade: ”Vart går du, herre?” Jesus svarade: ”Dit jag går kan du inte följa mig nu, men längre fram skall du följa mig.” Petrus sade: ”Herre, varför kan jag inte följa dig nu? Jag skall ge mitt liv för dig.” Då sade Jesus: ”Du skall ge ditt liv för mig? Sannerligen, jag säger dig: tuppen skall inte gala förrän du tre gånger har förnekat mig.”

”Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig. I min faders hus finns många rum. Skulle jag annars säga att jag går bort för att bereda plats för er? Och om jag nu går bort och bereder plats för er, så skall jag komma tillbaka och hämta er till mig, för att också ni skall vara där jag är. Och vägen dit jag går, den känner ni.” Tomas sade: ”Herre, vi vet inte vart du går. Hur kan vi då känna vägen?” Jesus svarade: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. Om ni har lärt känna mig skall ni också lära känna min fader. Ni känner honom redan nu och ni har sett honom.”

Jag tror vi måste börja med Petrus. Det här är berättelsen so far. Petrus ser sig själv som Jesus närmaste lärjunge. Han är en trogen lärjunge, en god och stark lärjunge och på många sätt och vis en god förebild för oss. Han har gett upp allt för att följa Jesus, sitt jobb, sin familj, sin plats i samhället och han följer Mästaren vart han än går.

Men sen kommer den kvällen då Jesus börjar tala om död och lidande och förföljelse och förräderi, det är kvällen innan Jesus dör och han säger till sina lärjungar ”Dit jag går, kan ni inte följa mig” och Petrus, han säger ”Men Herre, varför skulle jag inte kunna följa dig nu? Jag är ju beredd att ge mitt liv för dig!”. Då sade Jesus: ”Skall du ge ditt liv för mig? Sannerligen, jag säger dig: tuppen skall inte gala förrän du tre gånger har förnekat mig”.

Jesus ger Petrus en verbal smäll på käften, och utmanar hela Petrus självbild som trofast, lojal och hängiven. Men Jesus hade rätt, och Petrus självbild var en delvis en falsk självbild. När det verkligen gällde så stämde inte Petrus stolta självbild som lojal och trofast, inte i det yttersta.

Jesus är inte den som är rädd för att utmana falska självbilder och uppblåsta egon. Han är inte den som bullshittar, och låtsas som allting är bra när det faktiskt inte är bra. Och vet du vad, han stannar inte bara vid Petrus, utan han utmanar både dig och mig.

Hur många gångar har vi inte bedragit oss själva för att undvika obekvämligheter? Hur många gånger har vi inte använt lögner och halvsanningar för att rättfärdiggöra vårt eget handlande och våra egna självbilder? Som till exempel när vi kallar vår fåfänga för att ”ta hand om sig själv” eller när vi kallar vår oförskämdhet för ärlighet, eller när vi kallar vår cynicism för realism, eller vårt dåliga självförtroende för ödmjukhet. Nu är det kanske jag själv som är cynisk, men ibland känns det som om människors (och min egen) förmåga till självbedrägelse är oändlig. Men från allt detta finns det en befrielse.

För Jesus har sagt att ”sanningen skall göra oss fria”. Inte artighet, inte trevnad och inte ens kärlek, utan det är sanningen som skall göra oss fria. Sanningen var inte trevlig för Petrus, den var till och med fruktansvärd, och jag tror heller inte att sanningen om våra liv och vår värld är bekväm och lättsmält. Men vi behöver den sanningen lika mycket som vi behöver vårt nästa andetag.

Vi behöver sanningen. Sanningen att hur vi än har ansträngt oss så misslyckas vi med att leva ens enligt våra egna värderingar. Sanningen att vi kristna alldeles för ofta vänder oss bort från Gud för att jaga efter tomma löften. Sanningen att det finns delar av mig som är trasiga och jag kan för allt i världen inte komma på hur jag skall laga dem på egen hand.

Sanningens ljus är det enda som kan skingra dunklet som finns i världen och som finns i oss, för Gud sysslar helt enkelt inte med falskhet och halvsanningar. För, som det står i 1 Johannesbrevet: ”Om vi säger att vi är utan synd bedrar vi oss själva, och sanningen finns inte i oss.”

Därför älskar jag syndabekännelsen, för det är en övning i en obekväm sanning. Vi över oss inte i att leva rätt, för det är riktigt svårt, men vi över oss i att leva sant mot oss själva och mot Gud. Vi erkänner både att vi har styrkor och svagheter, och framför allt att vi verkligen behöver Gud för kunna se skillnad på dem. Därför har vi alltid vår syndabekännelse innan evangeliet, för att vi ska kunna öva oss i att leva sant, och därmed också kunna öppna oss för den gudomliga sanningens ljus som finns i evangeliet och i nattvarden.

Och, ja, mötet med Sanningen med stort S kan vara så svårt så att det känns som om man blir krossad av det. Men när vi blir krossade av den gudomliga sanningen så plockar den ihop oss till en verkligare och framför allt friare människa. Och det är det som evangeliet gör med oss, och bara evangeliet kan göra det med oss.

För direkt efter Jesu stora käftssmäll som gör Petrus förtvivlad, så säger han ”Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig... Jag är Sanningen. Jag är Vägen, och jag är Livet.”.

Jesu sista ord till Petrus, blir inte ”Du skall förråda mig”, utan Jesu sista ord till Petrus är ”känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig.”. Jesus tillåter inte att svek och besvikelse får sista ordet. Och på den tredje dagen då han uppstår, så visar han att han inte ens tillåter att döden får det sista ordet. Vi tillhör varken sveket eller döden, vi tillhör Kristus, vi tillhör Vägen, Sanningen och Livet.