1Then Jesus was led by the Spirit into the desert to be tempted by the devil. 2After fasting forty days and forty nights, he was hungry.3The tempter came to him and said, “If you are the Son of God, tell these stones to become bread.”
4Jesus answered, “It is written: ‘Man does not live on bread alone, but on every word that comes from the mouth of God.’”
5Then the devil took him to the holy city and had him stand on the highest point of the temple. 6“If you are the Son of God,” he said, “throw yourself down. For it is written:
“‘He will command his angels concerning you,
and they will lift you up in their hands,
so that you will not strike your foot against a stone.’”
7Jesus answered him, “It is also written: ‘Do not put the Lord your God to the test.’”
8Again, the devil took him to a very high mountain and showed him all the kingdoms of the world and their splendor. 9“All this I will give you,” he said, “if you will bow down and worship me.”
10Jesus said to him, “Away from me, Satan! For it is written: ‘Worship the Lord your God, and serve him only.’”
11Then the devil left him, and angels came and attended him.
Matt 4:1-11
This is a sermon on the temptation of Jesus in the desert. It was originally preached one year ago on the first sunday of Lent. Therefore it is in Swedish. It is heavily based on Dostojevskijs story of the Grand Inquisitor in his novel The Brothers Karamazov. You can find it in english here.
This is a sermon on the temptation of Jesus in the desert. It was originally preached one year ago on the first sunday of Lent. Therefore it is in Swedish. It is heavily based on Dostojevskijs story of the Grand Inquisitor in his novel The Brothers Karamazov. You can find it in english here.
En gång i tiden brändes de otrognas ben i hundratals i
staden Sevilla i Spanien. När häxornas och kättarnas ben hade
börjat förkolna av elden så kom Han åter, Människosonen som hade
vandrat på jorden femtonhundra år tidigare. Han kom tyst och utan
att annonsera sig, men folkmassan kände genast igen Honom och som
dragen av en oemotståndlig kraft så omslöt de Honom. Han går
igenom den täta folkmassan och en kärlek strålar från Hans
hjärta, och vågor av ljus och ömhet slår ut från Hans blick. En
blind man rör vid Honom och kan se igen. Det kommer ett
begravningsfölje och när de ser Honom komma gående lägger de
kistan vid Hans fötter. Han sträcker ut sin hand och talar till den
lilla döda flickan, och hon stiger upp och lever igen. Folkmassan
faller i extas. ”Hosianna! Det är Han! Det måste vara Han!”.
Plötsligt
slås katedralens portar upp, och ut kommer Storinkvisitorn, han som
var ansvarig för de flammande bålen. Han är en lång, skinntorr
man på 90-år, med ett hårt och tärt ansikte. Hans insjunkna ögon
glöder som två eldgnistor. Långsamt höjer Storinkvisitorn ett
benigt finger och beordrar sina vakter att genast ta Honom till
fånga.
Så stor är
Storinkvisitorns makt, att folket är så totalt kuvat i skräckslagen
lydnad så att de genast gör rum för vakterna, som för bort Honom
till en trång och mörk fängelsecell. De låser dörren med tungt
järn.
Och natten –
en mörk och kvalmig spansk natt – sänker sig över Sevilla. I
kolmörket i inkvisitionens fängelse så slås porten upp, och
Storinkvisitorn besöker ensam sin fånge. Han granskar noga fångens
ansikte, och tar till orda:
”Det är
Du! DU! Nej, säg inget, var tyst! Vad skulle Du kunna säga? Jag vet
mycket väl vad Du kommer att svara... Men... Varför har Du kommit
för att hindra oss i vårt arbete? För det är därför Du har
kommit, och det vet Du. Men vet Du vad som kommer att hände med Dig
imorgon bitti? Imorgon så kommer jag att högtidligt döma Dig och
bränna Dig på bål som en skändlig kättare och de som idag kysste Dina fötter kommer imorgon att jäkta för att lägga till bränsle
på ditt bål!
So ofta har Du sagt att 'sanningen skall göra oss fria'. Vad har Din frihet
gjort oss? Oro, förvirring, lidande!"
Storinkvisitorn tar ett
djupt andetag och fortsätter dystert: ”Du blev prövad en gång.
Du var i öknen och djävulen satte Dig på prov tre gånger. Du var
hungrig och djävulen sa att om Du ville kunde Du förvandla
stenarna till bröd. Djävulen tog Dig till templets högsta torn
och bad Dig att kasta Dig ner, för änglarna skulle skydda Dig från
fara. Djävulen tog Dig till ett högt berg och visade Dig alla riken
och stater och sa att om Du ville så kunde Du härska över dem
alla.
Du borde ha förvandlat
stenar till bröd! Du ber människor att följa Dig men vem orkar
göra det när han svälter? Du säger att Guds ord mättar oss, men
säg det till den som dör av hunger! Ge människorna bröd, och sen
kan Du tala om Gud och moral. Ge en man bröd, och först då kan han
följa dig.
Du borde ha kastat Dig ner
för templets högsta torn och räddats av änglar. Tänk så många
som hade kommit till tro på Dig då! En säker och benfast tro!
Istället gav Du oss inget tecken, och gett oss osäkerhet. Hade Du
utfört detta mirakel, då hade alla vetat vem de skulle tillbe, och
de krig och lidande som sker på grund av osäkerheten på Dig hade
aldrig hänt!
Du borde ha
blivit härskare över hela världen. Då kunde Du ha styrt oss med
visdom, gett oss välmåga och lycka. Under Din diktatur hade vi haft
fred och enhet, men Du valde att ge oss strid och splittring.
Dessa tre
grova misstag försöker jag nu rätta till. Jag berövar människor
deras frihet, men jag ger dem bröd, jag ger dem säkerhet, jag ger
dem fred och enhet. Jag ger dem lycka. Jag har gett dem allt som Du
förvägrat dem!"
Storinkvisitorn
har förstått vem Jesus är. Han har förstått att när Jesus
motstod djävulens prövningar så visade han vilken sorts frälsare
han är. Jesus är inte en frälsare som lättar på vårt fysiska
lidande, utan han är den frälsare som tar del i det lidandet, och
därför förvandlar han inte stenar till bröd. Jesus är inte en
magiker eller mirakelgörare som väcker tro genom fantastiska under,
utan genom att skapa närhet till Gud, och därför låtar han inte
sig bäras upp av änglar. Jesus är inte en politisk frigörare som
kämpar mot eller genom världsliga etablissemang, utan han kämpar
med de lägsta och utstötta och därför väljer han att inte styra
över världens riken.
Jag känner
ibland en längtan efter den sortens frälsare. Den sortens frälsare
som gör allting lätt, en frälsare som ger ett lätt och välmående
liv nu. Men Jesus har visat att det är inte vem han är. Det stora
miraklet är inte att Jesus underlättar våra ofta svåra liv, utan
att han delar det livet. Han var Gud, som blev människa för att
skapa en gemenskap med oss. Och den gemenskapen bygger på frihet.
Friheten att vilja gå med Gud, friheten att älska Gud. För vad är
en relation som bygger på tvång? Det är en skadlig relation. Det
är inte en relation som Gud vill ha med oss. Gud vill älska och
älskas.
Det är vem
Jesus är, och Storinkvisitorn kan inte acceptera det. Hans
anklagelser är genuina, och vi måste ta dem på allvar.
Storinkvisitorn accepterar inte Jesus för den han är, för han
älskar människorna så mycket. Och vad kan vi svara på det lidande
som Storinkvisitorn har upplevt? Jag kan inte svara honom. Kan du?
Nå, vad
hände sen?
Storinkvisitorn
står tyst en lång stund, och väntar på att fången skall svara
honom. Fången har hela tiden tittat mjukt och intensiv på den gamle
mannens ansikte och verkar uppenbarligen inställd på att inte säga
ett enda ord. Den gamle längtar efter att få höra Hans röst, och
hade föredragit arga och bittra ord före denna tystnad. Plötsligt
så ställer sig fången upp går fram mot Storinkvisitorn, böjer
sig fram, och kysser gamlingen ömt på hans nittioåriga blodlösa
läppar.
Det är
svaret.
Det rycker i
storinkvisitorns mungipa, och han går raskt fram till porten och
ställer den på vid gavel. ”Gå din väg." Väser han. "Gå din väg
och kom inte tillbaka... kom aldrig tillbaka... aldrig... aldrig!”
Och fången går ut genom porten, och försvinner i den varma natten.
Storinkvisitorn
står kvar, och kyssen brinner i hans hjärta, men han håller fast
vid sina idéer och sin otro.