Jag har genom grubblerier
och snåriga tankegångar kommit fram till något som jag gärna
skulle vilja prova. Detta är ett förslag på ett sätt att
missionera i vår tid.
FÖRSLAGET
Att starta och bygga upp
en gudstjänstgemenskap som varannan vecka firar friluftsgudstjänster
på allmänna platser i Uppsala stad och som kan följa följande
principer:
- Vi firar gudstjänst med syftet att evangelisera och missionera på ett konkret sätt i vårt lokala samhälle.
- Gudstjänstens liturgi är den främste förkunnaren.
- Liturgin utformar vi tillsammans enligt principer av radikalt egenskapande i dialog med kyrkans tradition. Liturgin formas också som ett redskap för mission.
- Vi gör detta med stor medvetenhet om vilka vi gudstjänstfirare är och vilken kultur vi är en del av. Vi vill fira gudstjänst med våra egna ord och vår egen kultur utan att anamma ett särskilt ”kyrkspråk” eller ”kyrkkultur”.
- Vi organiserar oss informellt via sociala medier som facebook och personlig kontakt.
TEOLOGIN BAKOM FÖRSLAGET
(alt. En massa knasiga tankar)
Ni
är världens ljus. Inte kan en stad döljas, som ligger på ett
berg. Inte heller tänder man ett ljus och sätter det under skäppan,
utan man sätter det på ljushållaren, så att det lyser för alla i
huset. (Matt 5:13-15)
Du
dukar ett bord för mig i mina fienders åsyn. Du smörjer mitt huvud
med olja och fyller min bägare till bredden. (Ps. 23:5)
Kristendomen är en
universell religion. Under en lång tid var kristendomen nästan
synonymt med europeisk/nordamerikansk kultur, men under den
senmoderna tiden så har kristendomen explosionsartat växt över
hela världen. I mötet med olika kulturer så har kristendomen
genomgått förnyelse. Missionärer i alla tider har förstått att
ifall man missionerar i en östasiatisk kultur, så kan man inte
skapa germanska lärjungar till Kristus, utan östasiatiska lärjungar
till Kristus. Likadant kan inte Svenska kyrkan förvänta sig att vi
kan skapa moderna (läs: modernistiska) lärjungar till Kristus i en
postkristen och postmodern kultur. Jag vill här ge förslag på vad
den postkristna och postmoderna kulturen innebär:
För det första så är
inte den postkristna och postmoderna kulturen en ateistisk kultur
utan gudar, utan det är en sorts hednisk kultur med falska gudar.
Människor upphör inte att vara kristna för att de slutar tillbe
Gud, utan för att de börjar tillbe falska gudar, såsom
självförverkligande, konsumism, politiska ideologier etc. Detta är
hämtat från missionsteologen Leslie Newbigin.
För det andra så sker
det ett flertal paradigmskiften, där modernismens synsätt ersätts
av andra i det allmänna livet. Dessa skiften består av:
- att organiserade och institutionella sociala gemenskapers roll i samhället minskar, och sociala gemenskaper som bygger på personliga relationer får ökad roll i en ”network culture”. Ett sympton till detta är att institutionella kyrkor internationellt sett upplever minskad tillhörighet, medan kyrkor som bygger på frivilliga sammanslutningar, som pentekostala kyrkor, upplever explosionsartad internationell tillväxt.
- att upplysningstidens rationalism ersätts av upplevelser som grund för världsåskådningar. Tron på förnuftet och objektiva argument blir mindre viktiga för vår världssyn och självförståelse medan sinnliga upplevelser blir mer viktiga. Den högkyrkliga rörelsens stora genombrott i senmodern tid och den fortfarande pågående nattvardsväckelsen är ett tecken på detta.
Precis såsom
kristendomens mission inkulturerades i den kinesiska kulturen, så
bör kristendomens mission inkultureras i den postkristna och
postmoderna kulturen. I USA församlingar som formats på
gräsrotsnivån medveten försökt bygga en kristen gemenskap som
medvetet arbetar med att vara kristna på ett postmodernt sätt
(Lästips: Emerging Churches: Creating Christian Communities in
Postmodern Cultures av Eddie Gibbs). Finns det en möjlighet att göra
detta inom ramen av en institutionell kyrka som Svenska kyrkan? Vad
händer ifall vi anammar en missionsmodell som bygger på ett
radikalt erkännande av en postmodern och postkristen kultur och vad
det innebär?
En sådan missionsmodell
är att se liturgi som profetisk dialog. Furst Vladimir av Kiev blev
omvänd när han såg liturgin firas av bysantinska präster. Vad
händer om man ser gudstjänsten i sig som en förkunnare? Kan det
vara så att genom att konkret gestalta vår gemenskap i gudstjänst
så gör vi Kristus synligare i vår omvärld än vad det mest
sofistikerade gudsbevis kan? Genom att fira gudstjänst på allmän
plats accepterar vi inte bara gudstjänstens centrala del i vårt
liv, utan också Guds uppdrag att göra alla folk till lärjungar.
Det finns många sätt att beskriva detta sätt att se på
gudstjänsten. Vi gör Kristi kropp närvarande mitt i världen. Vi
dukar till fest i och bland de mest osannolika ställen. Vi utöver
vårt uppdrag som Guds rikes ambassadörer. Vi visar på en gemenskap
som övergår gränser. Vi gör också detta på ett mycket konkret
sätt. Likt en gammaltestamentlig profet blir gudstjänstens firande
ett vittne inför de otroende folken om Guds verk och väsen. Då är
vi en stad på ett berg, Guds stad som inte kan eller bör döljas.
Detta är hämtat från liturgiteologen Gordon Lathrop.
I ljus av detta så är
det bisarrt att anse att syftet med mission är att locka folk till
en särskild byggnad vid ett särskilt klockslag och fira gudstjänst
på ett särskilt sätt. I mötet med den postmoderna kulturen måste
vår gemenskap bli mer flytande och mer synlig. Jag tror att ifall vi
antar utmaningen som det sekulära samhället och den postkristna
kulturen utgör, så kan vi med framgång vara kyrka utan väggar,
både bildligt och bokstavligt, kan vi vara en evangeliserande kraft
i vår stad där våra kroppar och personliga relationer blir
byggstenarna för vår mission. Detta är ett förslag på hur man
kan göra det.
Gibbs, Eddie. Emerging
Churches: Creating Christian Communities in Postmodern Cultures.
Jenkins, Philip. The
Next Christendom: The Coming of Global Christianity
Bevans, Stephen.
Constants in Contexts: A Theology of Mission for Today
No comments:
Post a Comment