20Jag säger er att om inte er rättfärdighet överträffar de skriftlärdas och fariseernas, så kommer ni inte in i himmelriket.
21Ni har hört att det blev sagt till fäderna: Du skall inte dräpa; den som dräper undgår inte sin dom. 22Men jag säger er: den som blir vred på sin broder undgår inte sin dom, och den som okvädar sin broder undgår inte att ställas inför rådet, och den som förbannar honom undgår inte helvetets eld. 23Om du bär fram din gåva till offeraltaret och där kommer ihåg att din broder har något otalt med dig, 24så låt din gåva ligga framför altaret och gå först och försona dig med honom; kom sedan tillbaka och bär fram din gåva. 25Skynda dig att komma överens med din motpart medan ni ännu är på väg, så att han inte överlämnar dig åt domaren och domaren lämnar dig åt vakten och du sätts i fängelse. 26Sannerligen, du slipper inte ut förrän du har betalt till sista öret. Matteus 5:20-26
Det händer att när jag talar med någon som inte är troende, så hör jag ofta att de tycker mycket om den etik och moral som finns i Bibeln. De älskar bibelversen som handlar om att "älska och förlåta även sina fiender" och tycker det är uppenbart att älska sin nästa som sig själv. De har oerhörd respekt för Jesus och hans moraliska lära och de försöker verkligen vara goda älskande människor.
"Jag är inte särskilt religiös" kan de säga, "men jag tror att det viktigaste är att vara en god människa, och jag tror att det räcker om man försöker göra sitt bästa för att vara god."
Mmmm,.. säger jag. Det är det inte.
Men vi försöker, eller hur? Vi försöker alla vara goda älskande människor. Vi försöker bära andra människors bördor, vi försöker hela den här världens sår så gott vi kan. Men, jag är säker på att många av oss församlade här delar erfarenhen av att vara otillräcklig, när de egna bördorna är för tunga för att man själv skall kunna hjälpa sin nästa. När har någon av oss varit en tillräckligt bra helare och hjälpare? När har någon av oss kunnat till fullo uppfylla Bibelns kärleksbud? Om du har lyckats med det kraftprov som det är att med hela sin kraft, och hela sin själ älska Gud, och att älska sin nästa på samma sätt som man älskar sig själv, så får du gärna vittna om det, för då är du nog den enda människan i historian som gjort det.
För till varje person som känner sig fullgod i sin dyg så kommer Jesu ord i dagens evangelium som en smäll på käften. Till de som känner sig fullgoda i sin trofasthet till sin hustru eller make så säger Jesus "Verkligen? Men jag säger att den som överhuvudtaget har sett på en annan gift människa med åtrå har redan varit otrogen, i deras hjärta". Till den som känner sig fullgod i sin fredliga läggning, som aldrig slagit någon, knappt ens en mygga, så säger Jesus "Okej, men om du i ditt inre tänkt något ont om din broder har i sitt inre misshandlat och dödat honom, och du kommer inte undgå din dom". Till den som känner sig fullgod i sin givmildhet när de ger rikligt av både tid och pengar till välgörenhet, så säger Jesus "Dåså, du är det väl dags att du ger allt du äger till de fattiga!".
Varje gång, vi försöker bocka av något på den stora Dygdighetslistan se kommer Jesus och sabbar. Han uppmanar oss till en mer ärlig syn på oss själva, så att vi genast stryker vad det nu var för moralisk överlägsenhet vi uppnått. Guds lag och Guds krav är för radikala, de är för krävande. Så vad händer? Blir vi stolta och självgoda i tro på vår egen falska rättfärdighet? Eller faller vi in i ångest och depression, över vår egen otillräcklighet?
För när det kommer till frälsningsplaner, så är avkastandet av synder och odlandet av dygder en ganska dålig sådan.Och det är inte bara för att det är omöjligt utan för att det är en fullständigt själv-centrerad lösning på syndens och lidandets problem. För den här världens brustenhet, handlar inte bara om mig. Den handlar inte bara om dig.
Den handlar inte bara om dig, för att du har inte förmågan att läka den här världens sår genom din egen moral. För tusan, har du förmågan att ens läka dina egna sår? Så vem är du att vara andra människors Messias, räddare? I slutändan, så är behandlandet av religion och tro som något sorts självhjälpsprogram eller självförverkligande som resulterar i personlig berikning, tillväxt eller vad det nu är för belöning som vi vill ha i vårt andliga sökande, ytlig och tom. Det som är kvar är insikten om vårt totala behov av Gud och en Messias som faktiskt betyder något, som faktiskt gör skillnad.
Den messias som gör skillnad är den som satte sig emot tanken om hemsnickrad moralisk självgodhet och följande av regler. Den nya ordning som Jesus kommer med, såsom Gud som vandrar mitt ibland oss, är inte en bättre och mer hjälpsam samling lagar och regler, eller vackra läror som är mer effektiva i att förvandla människor till helgon. Jesus är inte här, för att jämföra oss med en ännu högre moralisk standard och fördömma oss för vårt oundvikliga misslyckande. Jesus kommer men en helt ny deal, genom att han inte kommer för att skapa helgon, utan för att förlåta syndare! Det är min identitet som kristen, en förlåten syndare.
Den rättfärdighet som vi kristna har är inte vår egen. Det är Kristi rättfärdighet, som har getts till oss av en barmhärtig Gud, som kommer till oss klädd i sårbarhet och lidande, som en bruten kropp på ett kors. Och jag tänker att för oss, vi som är hemlösa, drogberoende och fattiga. Vi som är utstötta, vi som är bögar och transor, vi som är skattesmitare och profitörer, vi som är stolta och välanpassade med volvo, villa och vovve, Vi som är förtryckta och förtryckande, negligerade och negligerande, för oss som är Kyrkan, så är den nedbrutna kroppen på korset det Eviga Livet. Bara den korsfäste Guden som slank in i människoskinn kan rädda oss från vår själv-upphöjande ambition att klättra upp på helighetsstegen till en alldeles för helig Gud. Han är redan här, här nere, bland oss. Och han har tagit allt vårt lidande, och all vår synd på sin korsfästna kropp i utbyte mot sin egen heliga och intima välsignelse.
No comments:
Post a Comment