Times of trials

1Then Jesus was led by the Spirit into the desert to be tempted by the devil. 2After fasting forty days and forty nights, he was hungry.3The tempter came to him and said, “If you are the Son of God, tell these stones to become bread.”

4Jesus answered, “It is written: ‘Man does not live on bread alone, but on every word that comes from the mouth of God.’”

5Then the devil took him to the holy city and had him stand on the highest point of the temple. 6“If you are the Son of God,” he said, “throw yourself down. For it is written:

“‘He will command his angels concerning you,

and they will lift you up in their hands,

so that you will not strike your foot against a stone.’”

7Jesus answered him, “It is also written: ‘Do not put the Lord your God to the test.’”

8Again, the devil took him to a very high mountain and showed him all the kingdoms of the world and their splendor. 9“All this I will give you,” he said, “if you will bow down and worship me.”

10Jesus said to him, “Away from me, Satan! For it is written: ‘Worship the Lord your God, and serve him only.’”

11Then the devil left him, and angels came and attended him.

Matt 4:1-11


This is a sermon on the temptation of Jesus in the desert. It was originally preached one year ago on the first sunday of Lent. Therefore it is in Swedish. It is heavily based on Dostojevskijs story of the Grand Inquisitor in his novel The Brothers Karamazov. You can find it in english here.

En gång i tiden brändes de otrognas ben i hundratals i staden Sevilla i Spanien. När häxornas och kättarnas ben hade börjat förkolna av elden så kom Han åter, Människosonen som hade vandrat på jorden femtonhundra år tidigare. Han kom tyst och utan att annonsera sig, men folkmassan kände genast igen Honom och som dragen av en oemotståndlig kraft så omslöt de Honom. Han går igenom den täta folkmassan och en kärlek strålar från Hans hjärta, och vågor av ljus och ömhet slår ut från Hans blick. En blind man rör vid Honom och kan se igen. Det kommer ett begravningsfölje och när de ser Honom komma gående lägger de kistan vid Hans fötter. Han sträcker ut sin hand och talar till den lilla döda flickan, och hon stiger upp och lever igen. Folkmassan faller i extas. ”Hosianna! Det är Han! Det måste vara Han!”.

Plötsligt slås katedralens portar upp, och ut kommer Storinkvisitorn, han som var ansvarig för de flammande bålen. Han är en lång, skinntorr man på 90-år, med ett hårt och tärt ansikte. Hans insjunkna ögon glöder som två eldgnistor. Långsamt höjer Storinkvisitorn ett benigt finger och beordrar sina vakter att genast ta Honom till fånga.

Så stor är Storinkvisitorns makt, att folket är så totalt kuvat i skräckslagen lydnad så att de genast gör rum för vakterna, som för bort Honom till en trång och mörk fängelsecell. De låser dörren med tungt järn.

Och natten – en mörk och kvalmig spansk natt – sänker sig över Sevilla. I kolmörket i inkvisitionens fängelse så slås porten upp, och Storinkvisitorn besöker ensam sin fånge. Han granskar noga fångens ansikte, och tar till orda:

”Det är Du! DU! Nej, säg inget, var tyst! Vad skulle Du kunna säga? Jag vet mycket väl vad Du kommer att svara... Men... Varför har Du kommit för att hindra oss i vårt arbete? För det är därför Du har kommit, och det vet Du. Men vet Du vad som kommer att hände med Dig imorgon bitti? Imorgon så kommer jag att högtidligt döma Dig och bränna Dig på bål som en skändlig kättare och de som idag kysste Dina fötter kommer imorgon att jäkta för att lägga till bränsle på ditt bål!

So ofta har Du sagt att 'sanningen skall göra oss fria'. Vad har Din frihet gjort oss? Oro, förvirring, lidande!"

Storinkvisitorn tar ett djupt andetag och fortsätter dystert: ”Du blev prövad en gång. Du var i öknen och djävulen satte Dig på prov tre gånger. Du var hungrig och djävulen sa att om Du ville kunde Du förvandla stenarna till bröd. Djävulen tog Dig till templets högsta torn och bad Dig att kasta Dig ner, för änglarna skulle skydda Dig från fara. Djävulen tog Dig till ett högt berg och visade Dig alla riken och stater och sa att om Du ville så kunde Du härska över dem alla.

Du borde ha förvandlat stenar till bröd! Du ber människor att följa Dig men vem orkar göra det när han svälter? Du säger att Guds ord mättar oss, men säg det till den som dör av hunger! Ge människorna bröd, och sen kan Du tala om Gud och moral. Ge en man bröd, och först då kan han följa dig.

Du borde ha kastat Dig ner för templets högsta torn och räddats av änglar. Tänk så många som hade kommit till tro på Dig då! En säker och benfast tro! Istället gav Du oss inget tecken, och gett oss osäkerhet. Hade Du utfört detta mirakel, då hade alla vetat vem de skulle tillbe, och de krig och lidande som sker på grund av osäkerheten på Dig hade aldrig hänt!

Du borde ha blivit härskare över hela världen. Då kunde Du ha styrt oss med visdom, gett oss välmåga och lycka. Under Din diktatur hade vi haft fred och enhet, men Du valde att ge oss strid och splittring.

Dessa tre grova misstag försöker jag nu rätta till. Jag berövar människor deras frihet, men jag ger dem bröd, jag ger dem säkerhet, jag ger dem fred och enhet. Jag ger dem lycka. Jag har gett dem allt som Du förvägrat dem!"

Storinkvisitorn har förstått vem Jesus är. Han har förstått att när Jesus motstod djävulens prövningar så visade han vilken sorts frälsare han är. Jesus är inte en frälsare som lättar på vårt fysiska lidande, utan han är den frälsare som tar del i det lidandet, och därför förvandlar han inte stenar till bröd. Jesus är inte en magiker eller mirakelgörare som väcker tro genom fantastiska under, utan genom att skapa närhet till Gud, och därför låtar han inte sig bäras upp av änglar. Jesus är inte en politisk frigörare som kämpar mot eller genom världsliga etablissemang, utan han kämpar med de lägsta och utstötta och därför väljer han att inte styra över världens riken.

Jag känner ibland en längtan efter den sortens frälsare. Den sortens frälsare som gör allting lätt, en frälsare som ger ett lätt och välmående liv nu. Men Jesus har visat att det är inte vem han är. Det stora miraklet är inte att Jesus underlättar våra ofta svåra liv, utan att han delar det livet. Han var Gud, som blev människa för att skapa en gemenskap med oss. Och den gemenskapen bygger på frihet. Friheten att vilja gå med Gud, friheten att älska Gud. För vad är en relation som bygger på tvång? Det är en skadlig relation. Det är inte en relation som Gud vill ha med oss. Gud vill älska och älskas.

Det är vem Jesus är, och Storinkvisitorn kan inte acceptera det. Hans anklagelser är genuina, och vi måste ta dem på allvar. Storinkvisitorn accepterar inte Jesus för den han är, för han älskar människorna så mycket. Och vad kan vi svara på det lidande som Storinkvisitorn har upplevt? Jag kan inte svara honom. Kan du?

Nå, vad hände sen?

Storinkvisitorn står tyst en lång stund, och väntar på att fången skall svara honom. Fången har hela tiden tittat mjukt och intensiv på den gamle mannens ansikte och verkar uppenbarligen inställd på att inte säga ett enda ord. Den gamle längtar efter att få höra Hans röst, och hade föredragit arga och bittra ord före denna tystnad. Plötsligt så ställer sig fången upp går fram mot Storinkvisitorn, böjer sig fram, och kysser gamlingen ömt på hans nittioåriga blodlösa läppar.

Det är svaret.

Det rycker i storinkvisitorns mungipa, och han går raskt fram till porten och ställer den på vid gavel. ”Gå din väg." Väser han. "Gå din väg och kom inte tillbaka... kom aldrig tillbaka... aldrig... aldrig!” Och fången går ut genom porten, och försvinner i den varma natten.

Storinkvisitorn står kvar, och kyssen brinner i hans hjärta, men han håller fast vid sina idéer och sin otro.